En lång historia.
Sen är jag förvirrad av mej själv. Får ingen riktig ordning. Jag vågar ju inte vara jag, inte helt och fullt. Jag brukar inte vara så tyst, så försiktig. Men nu, i en ny klass med många nya. Då är jag det. Känns underligt. Som om jag inte bara förlorade mina sötisar i flytten utan också mej själv.
Jag har pratat med min finaste flera långa minuter, kanske till och med nån halvtimme. Det suger att det är så dyrt att ringa till norge. Inte ens det kan man få riktigt. Det suger att han inte är här och kan säga att jag är bäst, att jag kommer att få kompisar och att jag gör rätt som flyttar ifrån allt jag vet. För nu skulle jag behöva det. Eller i alla fall en rejäl kyss och en mysig famn att kura ihop sej i inatt. Jag saknar honom. Nu.
SKa lägga mej och gråta lite, sen ska jag ta en dusch krypa upp i min alldeles för stora och tomma säng. Tekoppen ska med och min mysiga bok. Sen ska jag bara fly en liten stund. Egentligen har jag inte mycket att gnälla över. För jag trivs, det mesta känns bra. Men idag åker Maja, jag inser att jag har flyttat och min älskling är inte här! Då får man gråta. Det är verkligen slut på Norge.